I Sverige har vi på två olika sätt fått se paradoxala samhällskatastrofer vars mekanismer jag här vill belysa utifrån Benthams idé om Panopticon som den franska idéhistoriken och filosofen Michel Foucault (1926-1984) utgår ifrån i ”Övervakning och straff” (1993). Inom vetenskapliga sammanhang räknas Foucault till poststrukturalisterna, då hans analys av det västerländska samhällets maktmekanismer har generell betydelse inom olika vetenskapliga förgreningar. En annan logisk filosof, som räknas till USA:s viktigaste, är Charles S Pierce (1839-1914) vars position är pragmatisk. Pierce menar att människan styrs av tro och övertygelse, vilket han i ”Pragmatism och Kosmologi” (1990) jämställer Darwins hypoteser och Benthams utilitarism under rubriken ”att stifta fred”. Pierce menar vidare att alla ”sanna” hypoteser drivs av en slumpfaktor.

De två paradoxala samhällshändelser som väckt bestörtning och etiskt sett är motbjudande att diskutera är mordet på utrikesministern i centrala Stockholm och mordet på 23-åringen i Knutby utanför Uppsala. Skillnaden mellan dessa mord är att det ena sker öppet mitt framför videokameror på NK och det andra sker ute på landsbygden, där det finns ett slutet nätverk av nära relationer med en stark övertygelse om att världen är en plats som drivs av Ondskan själv. Båda fenomenen uttrycker i grunden stark misstro mot samhället. Samtidigt finns det också ett fint inlindat budskap där individens röst om rop på hjälp knappt är hörbar.

Även Foucault bygger sitt resonemang utifrån en djup misstro om att de dolda mekanismerna som styr samhällets disciplinering. Utgångspunkten för Foucaults maktteori är Benthams Panopticon, som är en byggnad som har funktionen att skapa överblick från en central punkt, ett torn, som endast den som kliver in kan ur perceptuell synvinkel skåda ut över alla delar, eller celler. Foucault menar att fängelset är det tydligaste exemplet, där fångarna istället för torteras utsätts för schematisk disciplinering av kroppar. Han räknar också in andra institutioner som sjukhuset där smittor avgränsas från varandra genom att räkna ut antalet meter mellan sängar, luftkonditionering, placering av smittade i bestämda enheter och så vidare. Foucault menar också att skolan, där lärarens blickar disciplinerar eleverna, som intuitivt mäter graden av irritation hos läraren i sin övertygelse och tro på examensprocessen. Lärarens blickar väger inte endast in kunskapsmässiga mål utan även sociala. Kontrollmekanismerna sprider sig och infiltrerar varje relation där normalt skiljs från det avvikande utifrån sjukt och friskt beteende. Dessa beteenden räknas som symptom av läkaren som sedan definierar om det kan vara ett syndrom eller en psykolog som undersöker om symptomen kan ha en bakomliggande dold orsak. En ovanligt innesluten människa som har kontaktsvårigheter med ett visst specialintresse räknas in under autismspektrum där gradskillnaderna är nyanserade utifrån bristen på empati. En människa som är ovanligt rörlig av sig i det disciplinerade fältet räknas in under hyperaktivitetens ADHD-mantel. De som sprider för många osunda emotionella stämningar runt omkring sig räknas under ADD eller narcissistisk personlighetsstörning som endast söker effekter utan att försöka nå egna självständiga mål. Så räknas också de kognitivt svaga till enheten dyslektiker och de som inte kan skapa en balans mellan ettor och nollor till dyskalkyli. Även familjerelationer speglas – om än med en viss försiktighet och distans – där föräldrars oförmåga att hantera skilsmässor och prata med varandra om sitt barn blir ett skolämne. Även den hierarkiska ordningen mellan eleverna skiljer ut de ”dumma” och ”lata” från de ”smarta” och ”flitiga” utifrån betyget. Även personalen granskas, då mest till det yttre, där motivet spelar mindre roll bara disciplineringen av eleverna sker utifrån den gemensamma värdegrunden och skolan har ett bra rykte genom att samtliga elever når sina mål. Å andra sidan kan föräldrar utöva påtryckningar genom massmedia och anmäla icke-disciplinerade lärare och rektorer till skolverket och därigenom öka insynen. Elever kan också anmäla lärare om de säger något olämpligt utanför sin yrkesroll eller om de fysiskt behandlar eleverna utanför samhällets normer. Foucault, som själv var homosexuell och dog av AIDS, kände sig säkerligen förtryckt av samhällets traditionella förankrade normer om sexualitet. Även Pierce, som under stora delar av sitt liv var utstött från den akademiska världen fick föga utdelning av sin relationslogik.

Samtidigt spricker fasaden av misstänksamhet hos Foucault som menar att Panopticon är underbar i sin perfektion, även om det leder till en logisk följd att ”själen är kroppens fängelse”. Han ger Benthams idé ett avgörande samhällsvärde, då han menar att hela det västerländska systemet är uppbyggt efter principen om Panopticon.

"Det föreligger alltså ingen risk för att den maktökning den panoptiska maskinen medför skall spåra ut i tyranni; den disciplinära anordningen kommer at kunna kontrolleras demokratiskt, eftersom den ständigt kommer att vara tillgänglig för "världens domstol”. Detta Panopticon, som är så subtilt inrättat att en övervakare med en enda blick kan iaktta så många individer, tillåter vem som helst att komma och övervaka vilken övervakare som helst. Synlighetsmaskinen, som tidigare utgjorde en sorts mörkrum utifrån vilket man kunde bespeja individerna, förvandlas nu till en genomskinlig byggnad där maktutövningen kan kontrolleras av hela samhället", (Foucault, 1993:242).

För att använda Pierces terminologi så blir tron på övertygelsen till sin karaktär pragmatisk i den Panoptiska principen. Panopticon blir ett skal som skyddar, genom byggnaden eller rollen, som naturligtvis kan missbrukas av dem som använder kontrollen. Kontrollen behöver inte vara ond, eftersom kontrollen endast är ett uttryck för ett skal. Tidigare har jag förfäktat debatten om ”Djurens rätt” där jag menar att en överliggande idé inte kan blandas. Då utgår jag logiskt från att en idé alltid ska hålla provet i ett hotfullt utrymme i händelse av strid. Då finns det endast en verkan, där dess framträdare försvarar idén i samlade enheter och angriper en annan idé. Däremot kan idéer prövas i ett konkurrerande utrymme, i en slags tävling som detta debattforum, där orsak och verkan analyseras och vägs upp av argumentens för- och nackdelar. I en teori som utgår från en mängd principer rymmer också stor frihet för individen. I den utilitaristiska idén som omges av disciplin kan därför variationerna vara oändliga, vilket ger fritt spelrum för homosexuella, kristna, vetenskapliga analytiker, erfarenhetsgrundad sunt förnuft, vegetarianer och köttätare, existentialister och logiker ett potentiellt utrymme att maximera lyckan. De som behöver befrias är således de förtryckta individer som ropar på hjälp i sina fängelser, och lära dem att se skillnad mellan struktur och motiv.

En idés genomslagskraft är alltid enkelt och i sitt ursprung också kraftfull. Ett vitt torn, för att använda Tolkiens bildspråk, kan snabbt omvandlas till ett svart torn. Frågan som Foucault ställer är alltså vem som drar upp riktlinjerna, och vad för slags syfte han eller hon har. Den relationsgrundade makten vill alltid omge sig i en klädnad av misstänksamhet och blygsamhet och förlitar sig inte på sin övermakt utan memorerar istället tyst, då motiv alltid väcker ett forcerat motstånd. En idé bestäms också av ett ledarskap som klarar av att hantera uppemot 50 000 analyserade situationer – om man nu ska tro de kognitiva experterna. Eftersom jag själv räknar mig som utilitarist, som försvarar idén som fortfarande har en skral teoretisk underbyggnad, så tror jag att bara en hänsynslös jakt, med etiska silkesvantar på, kan stifta fred. Här tycker jag Darwins idé om att kaos skapar ordning anspelar för mycket på den mänskliga svagheten, och det kristna evangeliet idé om en personlig Gud historiskt sett har begränsat människors tänkande. De klarar inte av att hantera en överordnad lycka som maximerar friheten åt samtliga då de ytterst bygger på tro (hypoteser) och övertygelse. (I USA är exempelvis befolkningen indelad i två läger). Även i en närmare analys saknar egenskaper, som i kristendomens idé om att kärleken överbrygger hatet, eller Darwins idé om att den starka och attraktivare vinner över den svagare och mindre attraktivare, det potentiella utrymme som kan bindas till en praktisk generell teori. De utesluter för många grupper och individer. Alla kan inte omfattas av Agape eller vara starka.

Det demokratiska samhället är således svaret – och skalet. I tider av större kunskap och förståelse måste alla människor tillåtas att ha sin egen övertygelse och tro, där lyckan är en frihet och ett ansvar som omfattar vanligt sunt förnuft, eller för att använda Jean Piagets terminologi ”formella operationer”. Detta vita torn innehåll av lycka kanske aldrig går att övertyga massorna att tro på, även om den enkel. Däremot är en överliggande idéns genomslagskraft alltid lika starkt och bestäms av dess position. Här tänker jag återigen på Sagan om ringen (2000), då Gandalf berättar för Frodo om ringens hemlighet i den trygga byn Fylke, ”one ring to rule them all”. När Sauron vid inledningen av filmen dramatiskt blir av med ringen faller också hans disciplinerade enheter av dominoeffekten i ett ögonblick. Empiriska likheter finns när Gorbatjov förlorade den marxistiska ”ringen” under 1980-talet, vilket ledde till att Warszawapakten upplöstes av liknande dominoeffekt, men vars ”ring” fortfarande – i ett visst tröstlöst tillstånd – söker dess rätta ”herre”. Så rädslan och hatet mot borgarna, eller mot dem som påstår att samhällets ledare drivs av viljan till makt, producerar ”sannerligen” starka svarta krafter till ett hotfullt utrymme, som fascinerar och slår ett larm som når alla människor genom ett vitt sken. Inte undra på att vi blir rädda. Vad skulle hända om vi hade utgick från en överliggande idé om individuell lycka där den teoretiska underbyggnaden var en demokratisk uttalad princip a la Panopticon?